Sköna maj välkommen!

Och välkommen kände jag mig verkligen! Ny fest, ny familj, nytt hus. Mottagarfamiljen, Vrang hette de, visste minsann att uppskatta sann estetik. På finaste platsen placerades jag raskt. Burspråk med riktig godskänsla. Flankerad av romantiska murgrönor och upppassad av små vitsippslakejer. Jo det kändes fint ska jag säga.

Och inte blev det sämre de kommande dagarna. Det var utflykter med kaffe och bulle i vitsippsbackarna, hästhoppning, fågelskådning, sportevenemang, konserter, shopping...

Ja det ska väl erkännas att det var här vid shoppingen någonstans som jag började ana oråd. Och det slog mig att det, till skillnad från övriga hemman jag besökt på min resa, för det mesta verkade saknas småmänniskor i det Vrangska hemmet. Att det kanske var därför här var så lugnt och skönt och de verkade ha så mycket tid... När så shoppingturerna resulterade i stora kassar innehållandes små små föremål som packades upp under mycken "ohh" och "åhh" blev jag kall om roten. Slutligen stod det klart, frun i huset hade inte enbart ätit många chokladpraliner (även om hon verkade tämligen het på dem) utan det väntades småmänniskor på mer permanent basis även hit!

Ve mig, skulle allting nu åter ställas på ända? Från min tjusiga plats i burspråket började jag erfara ett fuktigt kalldrag från källaren...

Place holder Familjen Johansson

... under production...

Actionspäckat!

Efter år av stillaliggande och inte så stimulerande liv har det på sista tiden hänt så mycket att jag nästan blivit åksjuk. Det källarlösa huset var mycket vackert men engagemanget i mina aktiviteter lämnar en del att önska. Herr och fru Lindberg tycktes ständigt prioritera sina småmänniskor framför en estetiskt sett väsentligt mer fulländad varelse (undertecknad). Men slutligen fick jag åka på nyårsfest. Skräcken slog klorna i mig då jag insåg att det var mina gamla plågoandar (jag säger bara matkällare!) Selses jag hade hamnat hos. Men dessbättre var det en högst tillfällig visit och jag fick istället följa med herrskapet Lundström hem.

De första dagarna 2011 fick jag spendera liggande på deras skoskåp. Kanske inte den mest prominenta av platser, men i alla fall med god översikt. Vilket normalt sett hade varit en fördel, men inte i detta kaotiska hem. Hallen var konstant överbelamrad med skor, jackor, hjälmar, pappkartonger, barnvagnar, ja nästan varje tänkbart hot mot en funktionell och vacker rumsmiljö var representerat i detta märkliga hushåll. Jag var därför glad när frun tog hand om mig, men... ur askan i elden! Jag blev satt i julgransfoten! Fullständigt estetiskt dominerad av en grön stickig jätte, full med billiga plastkulor - jag säger då det.

Men en positiv egenskap har Lundströms i alla fall - det händer saker snabbt. Efter bara fem dagar tog de med mig till ett annat hem i Lambohov och jag fick inleda min vistelse hos Johanssons med en mysig födelsedagsfest. Hoppas på mer känsla för vackra ting (mig) och väsentligt mer ordning hos mina nya värdar.

2008 - ett år i vanvård!

Äntligen. Efter ett helt år i en kall, fuktig källare i Malmslätt släpptes jag äntligen ut i dagsljuset igen! Ett helt år! Stackars mig.

Det kändes först så bra hos familjen Selse. Damen i huset trodde att jag var en helt äkta amaryllis och jag fick stå på hedersplatsen i finrummet. I en dag. Det dröjde tyvärr inte länge innan jag kom längre och längre bort från fina delen av huset. Och till slut blev jag inhyst i familjens matkällare.

Jag. I en matkällare. Kan ni tänka er något värre? Ja, så mycket till mat fanns där inte heller. Några gamla konserver, lite majsvälling och diverse äckliga spritsorter fanns där, men mest sånt som familjen inte ville visa upp...

Och till råga på eländet så började de göra om i huset, och det blev dammigt ända ner i källaren. Då var jag i och för sig rätt glad att jag var just i matkällaren, för där var enda rummet i hela huset som inte blev dammigt. Där var bara kallt och fuktigt.

Nu lagom till nyår så blev familjen äntligen utbjuden, och jag såg min chans. Gissa om jag blev ledsen när de åkte utan mig! Men desto gladare blev jag när de efter tio minuter kom tillbaka och hämtade mig och några kubanska cigarrer som varit mina vänner sedan i mars.

Jag har förstått att min nya värdfamilj är väldigt social, och jag ser fram emot tiden hos dem. Och vet ni vad det bäst är? Jo - de har ingen källare i sitt hus, så här kommer jag få det varmt och skönt tills jag får flytta vidare. Tack familjen Selse för detta året. Hoppas ni har en trevligare matkällare nästa gång jag kommer på besök!

Tiden på Solängsvägen 4

- Nä, vad är nu det här. Ena stunden står jag och slumrar min vanliga eftermiddagssömn på varuhuset tillsammans med mina blomkamratar. Jag har under dagen inte gjort någon särskilt. Jag var borta på lampavdelningen på förmiddagen och hängde med en av de nya gröna lampspottarna som jag träffade utanför kiosken förra veckan. Vi spelade lite kort och kom på några ganska roliga vitsar om några av dom stroppiga nya köksluckorna som åkte förbi i en kundvagn. Jädra ekfanérluckor, dom tror att dom äger hela varuhuset bara för att dom är nyheter i årets katalog.

- Hursomhelst, bäst som man stod där i vasen på behagligt avstånd från dom "riktiga" blommorna (vad det nu är för speciellt med att inte klara sig utan vatten och riktigt solljus) så åkte jag plötsligt ner i en kundvagn, rullades in i cellofan och befann mig innan jag fattade vad som egentligen hänt hemma hos en ganska suspekt familj i Hackefors i Linköping. Nylén stod det på dörren hann jag dock snappa upp. Den bestod av fyra mer eller mindre galna individer som verkade väldigt slappa. Det mesta gick på halvfart i det där huset. Nån kvittrade något om långt jullov. Familjen verkade aldrig jobba för dom var ständigt hemma och gick och drog i huset. Jag hamnade i vardagsrummet på en liten hylla ovanför familjens öppna spis där jag fick stå bredvid en halvt urbrunnen liten glasskål med genomskinlig ljusmassa i. Dagarna rullade på. Ljuset bredvid mig och dom andra ljusen på hyllan var ganska trevliga att prata med. Rummet i övrigt var fullt av olika sorters tomtar av skiftande härkomst. Tomtar tycker jag inte om så värst. Dom står mest där och fiser och pratar om gamla tider när dom minsann var ute i svängen hela december och jobbade. Nu verkar dom mest bara stå och samla damm och klaga på dom höga skatterna.

Familjen Nylén kommenterar:
Nej, blomman var inte helt på topp hos oss och var ganska svårflirtad. Vi försökte aktivera den på olika sätt, men blomman ville sällan vara med. En dag i mitten av januari 2008 åkte vi på besök till Malmslätt och familjen Selse. Vi bestämde att ta med blomman dit för att se om den kanske skulle trivas bättre där.

Gå-bort-blommans jungfrutur

Plötsligt stod den bara där i en hink på IKEA, lördag 5 januari 2008, en kvart innan vi skulle befinna oss i Hackefors på middag. Den utreade, sällskapssjuka tygblomman som inte fick vara med på julfesten, en amaryllis som vinkade ömkligt åt oss med en gul plastpistill som för att säga "Livet måste vara mer än såhär. Jag vill umgås! Ta mig med!" Så det gjorde vi.

Så fick gå-bort-blomman följa med på kalas för allra första gången, när Mia, Lars och Julia eskorterade den hem till Malin, Mattias, Lova och Tilly. Eftersom gå-bort-blomman är en tålig och umgängeslysten sort, överlämnade vi den med varm hand till sin nya värdfamilj med instruktioner om att låta den följa med nästa gång de går bort för att hälsa på hos någon. Det resulterade i den här bloggen, där vi hoppas på att få följa gå-bort-blommans vidare öden och äventyr. Lycklig resa, blomman, och ha så kul!