Och välkommen kände jag mig verkligen! Ny fest, ny familj, nytt hus. Mottagarfamiljen, Vrang hette de, visste minsann att uppskatta sann estetik. På finaste platsen placerades jag raskt. Burspråk med riktig godskänsla. Flankerad av romantiska murgrönor och upppassad av små vitsippslakejer. Jo det kändes fint ska jag säga.
Och inte blev det sämre de kommande dagarna. Det var utflykter med kaffe och bulle i vitsippsbackarna, hästhoppning, fågelskådning, sportevenemang, konserter, shopping...
Ja det ska väl erkännas att det var här vid shoppingen någonstans som jag började ana oråd. Och det slog mig att det, till skillnad från övriga hemman jag besökt på min resa, för det mesta verkade saknas småmänniskor i det Vrangska hemmet. Att det kanske var därför här var så lugnt och skönt och de verkade ha så mycket tid... När så shoppingturerna resulterade i stora kassar innehållandes små små föremål som packades upp under mycken "ohh" och "åhh" blev jag kall om roten. Slutligen stod det klart, frun i huset hade inte enbart ätit många chokladpraliner (även om hon verkade tämligen het på dem) utan det väntades småmänniskor på mer permanent basis även hit!
Ve mig, skulle allting nu åter ställas på ända? Från min tjusiga plats i burspråket började jag erfara ett fuktigt kalldrag från källaren...
